jag skulle kunna försöka, varje dag
att se varje ton som en del av hela stycket¨
men utan att kunna se obehindrat och ovanifrån krossar detaljerna helheten
för jag är ingen gud och jag skapade inte världen på sex dagar
jag vet inte varför vilan var så viktig, för att trampar i panik, jag vill inte sjunka
och omslutas av lugnet
vilan motsäger allt
jag är inte klar över hur helheten ter sig
och jag ser bara en ton, som förvandlats, förvillats
samtidigt som jag inte är en gud, ser jag en gud
som jag är smärtsamt blind inför
vilken jag glömt hur man tillber
och hur man älskar
för jag ser bara det som krossas framför mig
och jag känner bara sorg och oförklarat vill jag blunda för sanningen
