I en knuten hand kan så mycket samlas

och i skuld överförs inget annat än missnöje

varför lever du i det

hur kan du gå med på det?

Fast att vi sitter här, vid kanten av ett lugn

där ingenting stör, förutom dina egna tankar 

och dina ord talas inte för att förlösa

de har halkat ner i en avgrund och du förstår inte vad du menar

men jag frågar då, så här kan du inte leva

för det är inte meningen att vi ska leva så

och jag talar lika mycket till mig själv

och jag ser och jag förundras och jag vet

jag vet

att aldrig vill jag leva så, där det vackra glöms bort

och vi blir varandras fiender

min vän

I mina händer ligger någonting
som jag inte kan låta bli
att vrida på

hur jag än vänder så blir det inte klarare
och jag blir inte klokare

den här känslan
av att någonting gnager och tynger
fast att ingenting är uppenbart fel
den känner jag igen
och jag skulle kunna skrika av frustration
för hur kan oro och ångest få härja så som de gör?

men jag bad om vägledning
och jag ber om mod att se klart
se på den känslan som finns i mig
och viljan att förlösas från otro och rädsla
in i tillit, den driver mig framåt

du tar tag i mig
och det finns ingen skam

allt har runnit, som en rännil, ut i sanden
men med tiden gick det inte som jag trodde
sanningen är den att din kärlek förvandlat mig

du är som alkemisten, som förvandlar sten till guld
och mitt hjärta bultar med samma blod som du satt en brand i

kanske brinner jag upp
och du omsluter just den biten av mitt hjärta som är öppet
och tillitsfullt
den del du tagit som din egen

förloras i dig, gode Gud, ditt hjärta är mitt
som ett barn vill jag tänka
med ett hjärta rent och brett

vida vägar som bär mig framåt, att aldrig blicka mot det som känns fånigt
utan snarare se sig om när vinden blåser
för du fläktar mig och jag hittade dig när du ropade
mitt sökande
din kärlek
jag vet vem du är

som att förälska sig och stå i vettlös tillit

från huvud till hjärta
min väg är din väg

Att förlora fokus
tappa stadgan i nästa steg

Det känns så oerhört suddigt och vitt och brett och ofärdigt

Ja, förstås, det behöver inte vara klart och med en skärpa alltid
Och kanske är det just det som gör allt så bra, oklarhet och oförmågan till beredskap

Igår slumrade jag
Jag tror jag vaknat nu
Imorgon inser jag precis hur lite jag insett

Om jag så tar i från tårna
så förstår jag ändå inte
allt

för det som sker i mig, så komplext

På ett berg, sett uppifrån, med en överblick
I båten, styrandes, när jag möter vinden och blickar framåt
Aldrig känns det som att jag fullt ut förstår