Jag förundras över min egen förmåga till självsvängning
Jag fascineras rent ut sagt.

En tristare, mer grå syn på livet kan jag fasen inte frammana
medan jag förra veckan var upp över öronen förälskad i livet

livet leker ju
med mig

Men mitt i all känslo-löshet
så vet jag hur honung smakar

Jag jagar ju bara för nöjets skull

Jag har inga behov

inga förlorade lustar

och jag tror inte på en andra chans

den förbrukas genast när svikna själar rörs upp 

när trasiga förvirrade flyende människor

lämnar hoppet

Jag älskar ju bara för att jag måste

för att jag inte vet något bättre

att göra av alla rädslor

jag ler ju bara för min egen skull

jag tror inte du reagerar ändå

och jag finns ju inte för något annat än det ögonblicket vi möts

och mitt hopp kommer aldrig ge sig av

min själ ger aldrig in för rädslan

och jag vet att alla taggar i världen är verkningslösa 

just när våren tar vid

lugnet som känns som kaos

är det min kropp väntar på

I ett ögonblick kan man vara övertygad
om att man mött mannen i sitt liv
och att man aldrig mer behöver gå hungrig

känslan av att man funnit vägen
över
till andra sidan
där gräset alltid växer, frodas

I ett ögonblick mötte jag mannen
i mitt liv
lika fort gav han sig av
och jag blev plötslig
hungrigare än jag någonsin varit

och trots den förgängliga lycka som uppstått i ett ögonblick
trots den förvrängda känslan av
att ingenting någonsin behövs ändras igen
så tror jag att vägen bara var en genväg till
ännu fler närvarande, förvillande frågor

och det mest fantastiska leendet jag har att ge bort vill inte tappas
det vill stanna, i rätt sammanhang
jag vill stanna
i en dröm
och jag har mött många män som varit mannen i mitt liv
tjusningen med det är att
veta att kärleken alltid kommer inifrån.

Jag tror jag är käääär.
I livet.

Vackert

En gång var jag barn
och jag visste allt

för varje år jag levt har jag tappat
förlorat

och vad har jag vunnit på att åldras?

En tid
då jag som barn
kunde jag springa snabbast

jag kunde bli allt och allt kunde bli mitt

en sensommar-kväll var en evighet
där hela livet spelades upp
barfota
värme
solnedgång
hud som luktar sand
och vad har jag vunnit på att mogna?
Medvetenhet?
Klokhet?
Har jag blivit mer eller har jag skalats av
hyvlats med heta knivar

En tid, som brinnande ungdom
Som passionerad allvetare
En förlorad lycklig jävel

Då lite dimma över en sjö kunde skapa minnen för livet

Mitt i allt finns ingenting
Bara essensen av medvetna val
och om jag någonsin glömmer ska jag ta av mig skorna
springa på grus
skratta åt kärleken
och jag ska skrapa mina knän
jag ska ramla från min höga häst
som sen länge skenat

Livet ska vara ett pussel som aldrig blir klart

Det är kanske insikten i att allt är förgängligt och byts ut
att allt blir, är och dör ut
Varför fascinerar möten så otroligt mycket?
Det första mötet
när ingenting är förstört
när allt är nytt
när allt och inget blir till, mellan två människor

en önskan att få leva kvar i två korta ögonblick
där ingenting är utbytbart
där allting stannar kvar
där mötet blir det enda själen vill ha
där mötet tillåter allt
och inget
där ödet får spela ut sin roll innan det gripit in
där ett helt liv kan byggas och raseras

varför är det första mötet som fascinerar?
är det för att innan knoppar brister
kan blomman se ut precis exakt som den ska
för all framtid

jo.

Saker som gör mig dum i huvudet. Livet till exempel.

Förbannade underbara jävla liv.

I all enkelhet så är livet helt jävla fantastiskt.
Men hur jävla fördjävligt är inte det?
Som att gå på en knivegg och undra när fan jag ska ramla
och om jag hinner göra det innan kniven gör mig illa


livet är fantastiskt i små delar, med stora doser fantasi
underbart och vackert
precis som det ska vara
för några nanosekunder
för i helvete
och hur jävla mycket ångest ger inte det de dagar livet är mindre perfekt?
När resten av tiden existerar som i ett vakuum
Nej, jag blir fan inte klok på dig livfanskap

du som ger så söta frukter
så varma stunder
så förgörande passionerade sekunder
och eviga efterlevande tankar om hur livet borde se ut
fast
jag tror jag fantiserar nu
livet är bara väldigt väldigt väldigt komplext
besvärligt
underbart
i alla stunder

Lite fina bilder på fina människor.

 Systrar gånger 2

 Sigrid, underbara Sigrid.

 Caspian, min fantastiska fina.

Astrid, min älskade glädjekälla

Hm.

Det undermedvetna har sitt sätt att tala klarspråk. Det gäller att fokusera och lyssna noga för att förstå.

En enda liten magkänsla talar högre än alla logiska tankar hjärnan pruttar ut. Tycker jag.
Min dröm förra torsdagen om en otroligt.. vad ska man säga... viktig är inte ordet. Han var viktig och om inte annat gjorde han ett stort intryck på mig. Större än många gjort innan. Min dröm om honom talade så flummigt och olustigt till en början, men jag rattade in rätt kanal i lördags med brossan.
Jag är otroligt rädd för förvirring. Otroooligt rädd. Antagligen för att det blir för mycket känslor som flyger omkring i mig...och mina känslor är förbannat svåra att hantera ibland. De är så stora, så oändliga.
Så. Min rädsla har hindrat mig många gånger. Rädslan att känna, för att undvika förvirring som skapar ett inre kaos.

Det är nog en olust att komma någon nära. Inte för att det är obehagligt. Jag är bara osäker på hur jag kan hantera det. Jag tror jag hanterar det genom att yra fram och tillbaka som en skrämd höna. Löjligt. Men jag tror mig ha en viss förståelse till varför jag gör det.
Det är ju som en cirkel jag lindar in mig själv i.
Att stå någon nära har oändliga fördelar men också nackdelar. Intensiva känslor blir för mig ofta en lätt övergång till osäkerhet. Jag avskyr osäkerhet. Jag måste alltid ha koll på vem jag är, var jag står och att jag alltid har en lösning nära till hands.
Jag undviker gärna det bästa för att slippa det sämsta alltså.
Att släppa garden är skrämmande, vem tycker inte det? Jag undrar om jag ens släpper in mig själv.

Kanske.

Min undermedvetna talar klarspråk, så länge jag låter det rinna ur mig. Så länge jag kan prata om konstiga beteenden eller underliga drömmar. Jag vill ju så väldigt gärna förstå mig själv, jag vill veta till punkt och pricka vem jag är.
Det har alltid varit min största sorg och största önskan. Att ingen förstår var min tro i flera år. Att någon ska förstå är mitt mål i livet. Jag försöker låta det bli jag själv som förstår. Att begära att någon annan ska kunna se, känna och förstå vem jag är känns i dag helt omöjligt. Jag ser inte chansen.
Kanske sörjer jag det fortfarande, en ouppnåelig dröm. En fantasi jag föddes med. En drivkraft jag klängt mig fast vid.

Så jag har gett mig in i mig själv, för att förstå. För min egen skull. För min kärlek till mig själv. För jag behöver någon som förstår.
Jag vet inte om jag förstår jämt. Ibland. Ofta. Kanske varannan minut, upp och ner. Fram och tillbaka.

Så länge jag lyssnar. Tänker. Pratar. Så lossnar det. Jag vecklas ut, långsamt.
Ibland snabbt. Ibland inte alls.

En dröm om en faktisk person som egentligen i drömmen är den del av mig som vill säga något viktigt.
I torsdags sa jag åt mig själv att vänta ut. Hålla ut i storm och oväder. Frukten faller inte förren den är mogen. Varken innan eller efter.

Blubb.

Men hallå.

Jag är glad på livet ska ni veta. Idag i alla fall.

Det bästa med idag har varit hur mycket jag har lärt mig om hygienrutiner i förskolan. Det är viktigt att veta om man ska jobba på en sådan i framtiden.
Det andra bästa vart att jag svettades så in i bombens (jag är cool, jag vet) på gymmet. Det får mig att må så bra. Bästa ångest-dämp-bekämp-ilämpidemp. Alltså inte att svettas... att röra på kröppa.

Tack för regnet..alltså TACK! Min kropp mår så mycket bättre av det :) Pollen my ass!

Okej. Jag ville inte säga något vettigt så något vettigt blir det inte sagt.

E.

Ett fantasifoster
som växer i mig
jag tror ingen är så fantastisk som jag gjort dig
Jag drömmer om dig
I mina drömmar har du ruttnat inifrån
Du gör de sakerna som skrämmer mig mest
Men du är likväl fantastisk
och i mina drömmar låter du mig vara med dig
där vill du vara min
i mina drömmar är du min
Ett fantasimonster med bläckfisk-armar
som sluter sig om mig, kramar livet ur mig
viljan att låta dig förgöra mig
finns i mina drömmar
hoppet om att få slukas hel av dig
ligger i vad jag tror är din själ
För hur ska jag kunna veta bättre
när du omedvetet förförde mig