Att få vara närvarande är en gåva
en gåva utan innebörd
och utan egentligt värde
för när värdet ska beräknas och förstås så fattas närvaron
och stunden är förlorad

att förklara absolut närvaro

för mig
ett leende som smyger sig in och öppnar blinda ögon
när man slutat andas men plötsligt kan dra ett djupt lugnande andetag
när kroppen slutar känna, när kroppen bara finns
när hjärtat sjunger mitt i regn och vind

Elias, jag förlåter dig.

Det är på tiden att jag släpper dig nu.
Att jag låter dig vara ett minne
Att jag låter dig cirkulera omkring mig utan att binda mig vid dig

jag vill inte känna sorg längre
jag vill inte vara mer besviken
för du var en stjärna
du var det närmaste jag kommit
för i mina ögon var du precis allt jag letat efter

samtidigt vände du dig
som en sten
och det kröp ut skalbaggar
du låg på rutten mark

och jag vill inte vända dig en gång till

jag vill bara låta dig vara den du är, var
bra, fantastisk
men också tillitens obarmhärtiga bödel

jag vill inte vara sårad längre
jag vill inte skylla min rädsla på dig
jag vet att du skänkte glädje
jag vet nu att du skänkte lika stor sorg

jag accepterar att du hade två sidor

och jag vill släppa dem båda
jag vill inte längre försöka förstå dem båda
jag vill tillåta dig ta dig in
men aldrig mer än som ett minne
aldrig mer än som något flyktigt
som alltid hittar ut igen

Det är mörkt
när jag tänker på de saker jag försöker glömma
det finns inte en glimt
av ljus
och jag mår i hemlighet
illa
spyfärdig
det är i mörkret jag är blind
av bländande insikter

om  jag gråter
och släpper taget om mig själv

jag vet ett sätt som bara fungerar i korta sekvenser
något som låter mig se ljus
korta korta strålar av ljus
de är mekaniska tekniska förvillande förirrande förbannade glimtar
som lämnar mig lika blind som innan

destruktiva ficklampor vars batterier aldrig håller längre än en kort stund
och om jag undviker dem fångas jag av mörkret än snabbare
som om igen och igen och igen och för alltid håller mig fast

Jag vill klättra upp
som om jag vore en spindel
jag vill slippa ut
och jag vill aldrig mer klamra mig fast i hopp
jag vill vara säker
jag vill komma upp
släpp mig
sluta

jag vill ta mig upp jag vill slippa ut
släppa allt som krampar inuti
jag känner mig som ett svart hål
och jag förstår inte
för jag vill inte tänka
jag vill inte känna
jag vill inte förstå
jag vill inte leva det liv jag tror mig leva
jag vill
mer
så mycket mer
släpp ut mig
SLÄPP MIG

Det här är inte klokt
helt jävla uppåtväggarna och jag kan inte greppa
hur mycket eller lite jag förtränger
och hur illa jag skadats
jag förstår inte hur handfallen jag är
och jag VILL INTE JAG VILL INTE
jag tror inte
och jag orkar inte

så lämnar jag det här nu
ska jag för alltid minnas hur illa jag mår av kärlek
och hur äckligt det är med närhet
och hur illa någon som jag kan ta åt mig
för ett vårdslöst agerande
jag förstår inte