Trettionnånting

Någonstans på vägen fyllde jag år
kanske trettio
men det blev inte lättare, eller svårare
kanske inget alls

hur jag känner, förstår och förändrar
idag sitter jag i min säng, tänker på vad jag borde
göra, känna, orka, vilja

men jag blir inte klokare
eller dummare
det blir inte lättare
för tankarna svärmar som bin
och det är inte svårare
för tankarna är som de alltid varit, där.
Här. Hos mig.

Och jag mår lite illa, känner mig lite trött, vilar för länge
och inspirationen finns inte kring någonting
kanske fortsätter jag lägga pussel
och låter tiden gå, någonstans på vägen kanske jag fyller förtio

Korta fragment av så mycket

så mycket som gör mig mer 

mer och fördjupat ser jag in dig

här inne, korta livfulla andetag 

som betyder att varje sekund

räknas 

och jag tycker om tystnaden med dig

jag tycker om hur du aldrig tycks vara seriös

tills dessa att du behöver vara det

och då kan se igenom precis varenda millimeter av mig

det kan vara så att jag är lite mer kär

än dig

men att vakna är att inse att du valt mig

det är så mycket vi inte vet

men vad jag vet är allt

I en knuten hand kan så mycket samlas

och i skuld överförs inget annat än missnöje

varför lever du i det

hur kan du gå med på det?

Fast att vi sitter här, vid kanten av ett lugn

där ingenting stör, förutom dina egna tankar 

och dina ord talas inte för att förlösa

de har halkat ner i en avgrund och du förstår inte vad du menar

men jag frågar då, så här kan du inte leva

för det är inte meningen att vi ska leva så

och jag talar lika mycket till mig själv

och jag ser och jag förundras och jag vet

jag vet

att aldrig vill jag leva så, där det vackra glöms bort

och vi blir varandras fiender

min vän

I mina händer ligger någonting
som jag inte kan låta bli
att vrida på

hur jag än vänder så blir det inte klarare
och jag blir inte klokare

den här känslan
av att någonting gnager och tynger
fast att ingenting är uppenbart fel
den känner jag igen
och jag skulle kunna skrika av frustration
för hur kan oro och ångest få härja så som de gör?

men jag bad om vägledning
och jag ber om mod att se klart
se på den känslan som finns i mig
och viljan att förlösas från otro och rädsla
in i tillit, den driver mig framåt

du tar tag i mig
och det finns ingen skam

allt har runnit, som en rännil, ut i sanden
men med tiden gick det inte som jag trodde
sanningen är den att din kärlek förvandlat mig

du är som alkemisten, som förvandlar sten till guld
och mitt hjärta bultar med samma blod som du satt en brand i

kanske brinner jag upp
och du omsluter just den biten av mitt hjärta som är öppet
och tillitsfullt
den del du tagit som din egen

förloras i dig, gode Gud, ditt hjärta är mitt
som ett barn vill jag tänka
med ett hjärta rent och brett

vida vägar som bär mig framåt, att aldrig blicka mot det som känns fånigt
utan snarare se sig om när vinden blåser
för du fläktar mig och jag hittade dig när du ropade
mitt sökande
din kärlek
jag vet vem du är

som att förälska sig och stå i vettlös tillit

från huvud till hjärta
min väg är din väg

Att förlora fokus
tappa stadgan i nästa steg

Det känns så oerhört suddigt och vitt och brett och ofärdigt

Ja, förstås, det behöver inte vara klart och med en skärpa alltid
Och kanske är det just det som gör allt så bra, oklarhet och oförmågan till beredskap

Igår slumrade jag
Jag tror jag vaknat nu
Imorgon inser jag precis hur lite jag insett

Om jag så tar i från tårna
så förstår jag ändå inte
allt

för det som sker i mig, så komplext

På ett berg, sett uppifrån, med en överblick
I båten, styrandes, när jag möter vinden och blickar framåt
Aldrig känns det som att jag fullt ut förstår

Hur många meter kan vi gå
innan vi tröttnar?

för jag visste inte hur otroligt uttröttande det här skulle vara.

När man tänker som jag, och pratar i flera nivåer
kan allt bli så enkelt att förstå men svårt att hantera

jag blir ju aldrig färdig
när ska Gud torka mig under näsan
och berätta hur duktig jag varit?

Omöjligtvis kan han mena att jag ska hålla på så här
för det finns ju en mening?

Det har han viskat till mig och jag trodde på dig.

Det bor något starkt i mig. Som alltid skavt och gjort ont.
Gud lade ett smärtande bultande hjärta i mig.

"Här, du får något som svämmar över. Som alltid kommer göra ont."

Jag tror inte Gud gett mig mer än vad jag klarar av.
Det starka som bor i mig är min svaghet, min sårbarhet.
För hur skulle det kunna vara annorlunda?

Gud som är så klok.

Det gör alltid ont i mig. Men tilliten tar liksom över och smärtan mynnar ut i något mer.
Tänk att Gud älskar mig så, att jag fick ett levande hjärta som förstår.

Father mine that is in heaven
Holy, all knowing
Creator of the earth

Help me see the love you have for me
With my own eyes, make me see
that I am created in the image of you
Save my soul and make me whole
by your grace and love

Slay all that lives inside of me
wich makes me flee your precence

Make my free and through your will
create in me a burning passion
deliver me from my past, into a life with you

Let me do nothing by my self
let me rely on the guidance of you, the living God.

jag skulle kunna försöka, varje dag
att se varje ton som en del av hela stycket¨

men utan att kunna se obehindrat och ovanifrån krossar detaljerna helheten
för jag är ingen gud och jag skapade inte världen på sex dagar
jag vet inte varför vilan var så viktig, för att trampar i panik, jag vill inte sjunka
och omslutas av lugnet
vilan motsäger allt
jag är inte klar över hur helheten ter sig
och jag ser bara en ton, som förvandlats, förvillats
samtidigt som jag inte är en gud, ser jag en gud
som jag är smärtsamt blind inför
vilken jag glömt hur man tillber
och hur man älskar

för jag ser bara det som krossas framför mig
och jag känner bara sorg och oförklarat vill jag blunda för sanningen

Okej. Du mår som du mår och du är förvirrad i det
du vill ställa upp dina gamla vänner på rad, de som stärker dig i oron, låta dem leda vägen
där du följer
låter dig ledas
du vill släppa taget och låta din historia bestämma åt dig
exempelvis vill du låta hypokondrin ta över
du vill låta offret i dig skrika dig ur balans
du vill
men du ska inte
du ska stå kvar, där du står
fall om du måste falla
men följ inte efter
gå inte i den bana du redan trampat ned
stand put.

Den som vet, den som sett, den som förstår
Schamanism, drömmaren som ser klart
i trummande rymter uppstår visionen av Fenix
fågeln som flyger, med den odödliga kraften av förnyelse
evolutionen, det oundvikliga skiftet

Det är som att jag måste brinna upp
innan jag kan vakna upp i något logiskt
och jag vill tala om för någon hur ont jag har
men till vilken nytta när jag ändå måste stå ut?
och mina gamla försvar skriker på mig
att agera i mönster jag vant mig vid

hur mycket jag än vill släppa kampen
mellan mig och det förgågna
så går det inte
elden är inte det som gör ont
det är allt som tvingas bort
som vill göra mig illa en sista gång

jag vaknar till, inser att jag vilar i famnen på en varulv,
jag har trott att jag levt mitt liv i sanning
men inser att jag tagit död på min livsbärare, att jag är fri
men i total panik
jag förstår inte vem jag är, vad jag har gjort
och varför jag inte vilar bredvid mjuka, hanterbara lögner längre
jag vaknar upp utomhus, i kyla
bankar på dörren och ber om att släppas in
och där inne finns du
jag svimmar
du bär in mig,
plötsligt vaknar jag in i drömmen igen
mekaniskt har du väckt mig in illusionen igen
och jag vill inget annat än att glömma verkligheten

sen vaknar jag och vet att man inte kan somna om

om min kropp består av materia
är det som binder mig
till att slumra i oförstånd där impulser förorsakar reaktioner

om jag varit fri, bestått av energi
och inget mer
hade jag inte då varit fången
i att aldrig kunna uppleva
den värld jag råkar leva i

är jag ande och kropp i ett
är det ett mellanting av sömn och insomnia mitt faktiska tillstånd
där jag bara förnimmer vad min verklighet talar om

Jag såg en kvinna hålla en kristallkula
genomträngd av närvarande ljus
hon styrde ljuset med sitt medvetande
ljuset nådde den närmaste omgivningen
för hon hade inte lärt sig låta ljuset explodera

det blev suddigt, hon förvandlades
hon såg med nya ögon

jag både var och såg kvinnan
som förvandlat sina vyer till kristall
där allt hon såg på genomsyrades av ljus
färger och värme

hon och jag, vi blev ljuset
som vi sände med hjälp av slaget av våra vingar
vindpustar av ljus

och sen blev det suddigt igen
jag glömde vem hon varit, vem jag varit
som om minnet bara tålde ljus
när ljuset var allt istället för fast

i mina drömmar är jag min egen framtid
och vingarna jag bär kan ingen ta ifrån mig

Att riva upp minnen är inte mitt syfte. Mitt syfte är att ge dig en chans, att släppa, att gå vidare och försöka förstå.

2011 avslutas med ett krossat hjärta. En man som kom in i ditt liv sensommaren 2011 har pga din osäkerhet när det kommer till kärlek uteslutits. Vid den tiden, i december, trodde du inte på de tecken du fick, istället valde du att skylla på dig själv. Att du var osäker. Att han inte kunde ge dig vad du behövde var något du diktat upp i huvudet.
Men du hade träffat honom en gång. Under detta möte möttes ni enligt dig på riktigt. Du hängav dig till honom och du vaknade bredvid honom. Med en känsla av tomhet. Den intima emotionella närhet ni delat kändes endast som en illusion.
Men du trodde ändå ytligt, att han skulle stanna i ditt liv. Du ville gråta men samtidigt skrika av lycka. Förvirringen, den ville du ge upp. Ni sade hejdå, du övertygade dig om att han var en perfekt människa för dig. I all den rastlöshet han verkade vila på. Att han ville resa jorden runt, tvärt emot din egen önskan, såg du som en möjlighet till att öppna upp för reselusten. Framför allt litade du på det han förklarat för dig kvällen innan.
Den om varför han ville jobba inom psykiatrin. Han ville ge tillbaka till det land som tidigt i hans liv tagit emot honom. En hjälte. En människa du ville spegla dig själv i varje dag, någon som kunde vara din jämlike.

Efter några dagar av sporadiska sms undrade du. Du tvekade, du grät, du önskade, du hade så många outforskade, överväldigande, känslor du inte lyckades hantera i dig själv.
Så precis efter jul insåg du. Du hade skapat ett fantasifoster. Något i honom kallade ut det du hade i dig själv. Du hade förblindats av hans sätt, du trodde han var som du.
Så du skickade ett mail. För du vågade inte ringa. Det hade ni alltid gjort upp i förväg, de gånger du hört hans röst.

På ett ungefär förklarade du att människor som honom gör dig osäker, och rädd. Du ville inte höras mer och du bad honom att inte höra av sig mer. Även om du inte önskade dig något annat i hela världen. Att han egentligen skulle vara precis den du ville att han skulle vara.

Dagen efter ringer telefonen. Du svarar och du vet redan att det är han. Han berättar att han fått ett mail av dig, som gjorde honom ledsen. Att du kastat allt i sjön. Han talade med mjuk röst, som om han ville trösta dig, för att stunden senare tala om för dig hur kall du är. Han jämförde dig med en sten.
Jag kommer aldrig höra av mig mer, lita på det. Så sade han och du började gråta.
I din värld hade du tagit ett beslut som byggts på hopp, ett hopp om att föra honom till dig. Där han kunde förklara att han visst inte tänkte ge upp, att han ville fortsätta ses.

När du lagt på insåg du att det där var inte vad du ville. Du ville inte stänga honom ute. Du ville lita på honom. Du ville inget annat än att älska villkorslöst och helhjärtat.
Men du trodde inte på att du vågade så du avslutade den korta glimt du trodde du sett av kärleken.

Du skickar ett till mail till honom. Du skriver att du ångrar dig. Att du hade gett allt för att få ha honom kvar som din vän. För någonting hos honom hjälpte dig se dig själv klarare.

2012 tar sin början och du förtränger honom. Du vill inte leva med sorgen över att du släppt iväg någon som du trodde hade allt du behövde.

2012, april. Du drömmer om honom. Du knackar ivrigt på hans dörr och han öppnar. Sittandes i en rullstol ser han på dig. Jag är fast här Lisa, jag ruttnar här. Jag ruttnar inifrån. Du går in i hans lägenhet och du lugnar honom. Men du inser också plötsligt att du inte är ensam. Det ligger en annan kvinna i hans soffa. Hon hör hemma där men ditt hjärta rusar och du frågar varför hon är här. Han talar om för dig att kärlek är inte tillhörande två människor. Men jag vill vara med dig. Du släpper taget, hon går. Ni är ensamma och du finner anteckningar. Han har skrivit och du försöker förstå vad orden betyder. Ditt hjärta säger dig att vad du läser kommer ifrån galenskap och förvirring. Men du känner också igen dig själv, du vill blunda bredvid honom.

2012, maj, du sitter framför din dator, landar på aftonbladet. Kidnappare får 10 år. Du läser orden som vittnar om ett namn du känner igen. E. Det börjar på E och du ser efternamnet. V. Du vet att du känner detta namn så du klickar. Allt stämmer. Hans namn. Åldern. Vad han studerar... och bilden. Det är han på bilden. Med den kvinnan han i december 2011 kidnappade en människa. Han ler, flinar emot dig och ditt hjärta sjunker genom jordens yta.
Chocken du landar i skapar en slags ogreppbarhet. Du kan inte tro förren du får bevis. Du letar vidare. Finner en intervju från rättegången, där du kan höra hans röst. När du talade med honom hade han en röst du alltid ville återvända till. Nu hörde du en galning. En psykopat. En lögnare du släppt in i ditt hem. Någon du velat lära känna.
Tre saker gällande kidnappningen ger dig rysningar. De satte offret i en rullstol. Kvinnan och mannen du trott på hade ett förhållande. I staden Göteborg hade anteckningar om kidnappningen skrivits ner, på block, med ord som vittnade om galenskap och förvirring.


Du såg dig själv i hans ögon men allt han gjorde var att återspegla dig. Han var inte den du drömde om, bara i din desperata fantasi.
Och det du gjorde, när du i dit hjärta tog beslutet om att avsluta din kontakt med honom, gav du dig själv en vacker gåva. Du trodde du var rädd, för kärleken. Egentligen valde du att stänga ute rädslan, den som han hade dragit in i ditt liv. Så dina försvar, de du beklagade dig över, de du förbannade, de räddade dig.
De tog dig om hand och de förvarade dig trygg och säker. För inte i någon värld är du värd vad han hade gett dig. Lögner. Svek.
Det du förlorade hos honom hade inte gett dig vad du är ämnad för att få. Kärlek är din lott. Det enda du är värd.

Du var aldrig rädd för kärleken. Du stod upp för den sanna, rena kärleken du hade inom dig.