Hur många meter kan vi gå
innan vi tröttnar?

för jag visste inte hur otroligt uttröttande det här skulle vara.

När man tänker som jag, och pratar i flera nivåer
kan allt bli så enkelt att förstå men svårt att hantera

jag blir ju aldrig färdig
när ska Gud torka mig under näsan
och berätta hur duktig jag varit?

Omöjligtvis kan han mena att jag ska hålla på så här
för det finns ju en mening?

Det har han viskat till mig och jag trodde på dig.

Det bor något starkt i mig. Som alltid skavt och gjort ont.
Gud lade ett smärtande bultande hjärta i mig.

"Här, du får något som svämmar över. Som alltid kommer göra ont."

Jag tror inte Gud gett mig mer än vad jag klarar av.
Det starka som bor i mig är min svaghet, min sårbarhet.
För hur skulle det kunna vara annorlunda?

Gud som är så klok.

Det gör alltid ont i mig. Men tilliten tar liksom över och smärtan mynnar ut i något mer.
Tänk att Gud älskar mig så, att jag fick ett levande hjärta som förstår.