För varje dag blir jag mer och mer cynisk
till min egen naivitet
jag föraktar min lättsamma
blåögdhet

och varje dag känns som en väntan
på att jag ska släppa tron
och hoppet
och jag väntar cyniskt
medan jag naivt ignorerar alla signaler
som sårar mig
om och om igen
min cynism försöker skydda mig
hjälpa mig
Men snart är allting uttorkat
urgröpt
ihåligt

och jag låter min naivitet, den lilla bit jag har kvar,
ätas upp
spottas ut
och bli bortglömd

Alltid lite trasigt halv
och alltid lite trilskt missnöjd
aldrig till freds
eller levande sprudlande
närvarande

för jag är rädd för att du ska ta ifrån mig allt
för det är allt jag har
för det är allt jag är
för jag vill ha det enkelt
när allt är svårt
och jag skapar kaos
när allt är lugnt
och fan vad jag saknar
längtar
önskar
vill
jag vill så gärna

men det går inte

Ibland. Tänker jag att jag ger upp.
Jag slutar hoppas.
Jag greppar verkligheten och
fan jag tänker det bara.
Jag vill ta bort
skala av
ignorera
strunta i det
som får mig att känna mig levande
jag vill inte ha det
jag vill aldrig mer ta i det
försvinn
ge dig av

jag är aldrig hel i någonting

Jag är SÅ TRÖTT på allvar
seriositet och fan jaa fan och hans moster
Jag vill leka. Jag vill leka nu. Det är på tiden.

Att omfamnas
av modern

"Du, mitt barn
räds inte.
Jag omhuldar
Dig
I den sanna symbiosen

Bliv på nytt född
inatt
Så kan gryningen
forma framtidens utsikter
Jag har din hand
och du har min tillit
jag litar till din styrka

Jag är modern
och du är mitt barn
Jag vill visa dig
vad trygghet är."

Som om någon öppnade mitt bröst
med en skalpell
och knäckte upp mina revben
slet ut mitt innandöme
och ersatte allt med salt

isande, svidande salt
och jävlar i helvete vad ont det gör
jävlar i fan vilket ärr som bildats
satans helvete

Jag vet inte mer än att om jag tystnar
så skriker någonting inombords
och jag överröstas av förvirring
klumpen i magen vrider sig
hårdare och vassare
än innan
jag vet inget annat än att i ensamhet
står jag inte ut
jag försvinner
jag tappar bort mig
jag glider iväg
jag ser egentligen inget syfte med att hålla fast
när det enda jag får fatt i är svärta
och jag vet inte riktigt vad som händer när jag slutar leta brus
och glömska.

Idag är jag trasig
i trasor
bitar
sliten itu

och jag behöver bäras
stöttas
hållas om
jag har bara tårar att erbjuda
bara salt
blandat med ilsken sorg

och jag är trasig
jag är sönder idag
kan du samla ihop mig

håll
mig samman
snälla
bär mig
och torka mina tårar

Det mest skrämmande är känslan
insikten
av att jag villigt lät mig förtrollas
av en manipulativ, desperat människa
Känslan av att vi passade ihop, att du var det närmaste jag kommit till rätt
de tankarna är så skrämmande,
så obehagliga, nu när jag vet exakt hur mörk din själ är
speciellt känslan du lämnade kvar hos mig blandat med
det jag sett i svart på vitt
att du är förbi sjuk och empati-lös. Underutvecklad.

jag tvivlar för en sekund på min förmåga att bedöma människor
"rätt" känns som en jävla lögn
är manipulation det som trollbinder mig?

jag är rädd
för jag ser in i ondskan när jag läser om dig
ondskan släppte jag in, nära in
jag ville berätta allt
medan du planerade bäst hur du skulle ta död på sin egen själ

Jag avundas inte dig E.
Du skrämmer mig samtidigt som jag är överlycklig
att jag lyssnade på min mage och avslutade all vår kontakt
jag grämer mig bara över att jag i min förvirring trodde att jag förlorat dig
när jag faktiskt gjorde mig själv den största tjänsten i mitt liv

herre gud. Jag känner mitt i all rädsla tacksamhet. Tack o tack, vi möts aldrig aldrig aldrig någonsin igen.