Mina egna tankar och upplevelser.

Angående antidepressiva mediciner.
Jag har sedan 2010 ätit ett seretonin-höjande preparat, detta har stabiliserat min ångestnivå som innan 2010 gjorde livet svårt att leva.
Under sommaren 2012 slutade jag äta dessa ångestdämpande tabletter. Jag upplevde genast hur många fler nyanser jag hade i mitt känsloregister.
I lycka kunde jag gråta, i mitt skapande lyckades jag nå längre in och hämta ut uttryck jag aldrig visste att jag haft.
Det blev en kontrast jag inte riktigt såg.
Under augusti höjdes min ångest avsevärt, jag återgick i gamla mönster och tappade fotfästet i from av en känsla av meningslöshet, att inte höra hemma, ständig oro och uppgivenhet. En början av en depression som jag försökte behandla genom att hetsäta och dricka alkohol. Självmedicinering blir man expert på när ångest alltid varit en närvarande faktor.
Jag vet inte om detta berodde på att jag fick en än högre kontrast mellan den ljumna värld jag levt i mellan 2010 och 2012 och den rena sanna ångesten jag hade inneboende, som nu bröt ut på nytt. Kanske var det vad som skedde omkring mig som påverkade mitt mående, att vara inaktiv har jag av erfarenhet inte nytta av. Det höjer alltid min ångest.
Men mitt i min panik omkring - jag vill inte må så här, varför drabbas jag av denna grötiga sörjiga ångest igen? - uppstod en tanke. Jag börjar med mina antidepressiva igen. Så det gjorde jag - för jag ville inte uppleva hopplöshet varje dag, jag ville hellre uppleva normalitet framför upp och ner - eufori och desperation.
Jag åt dem fram till de tog slut... jag tror det är ungefär en vecka sedan.
Jag vet att detta borde övervakas av en "expert" - någon som skriver ut piller när våra känslor inte kan hanteras - men jag är van vid att hantera mina känslor själv och på senare år med hjälp av mina kära föräldrar. De har nu full insikt i mitt mående då de är några av de få människor jag tyr mig till och berättar om vad jag upplever.
Min konflikt är nu, ska jag fortsätta äta piller som håller min ångest i schakt men också raderar alla nyanser i det rika känsloliv jag äger och upplever?
Jag vet inte vad som är mest värt... att vara ostabil för att vinna närvaro och högre känslighet där glädje upplevs med alla sinnen...
eller att vara stabil i en grådaskig värld. Där jag slipper plötsliga ångestattacker som drar ner mig i förvirring...

Jag funderar bara och jag har inga svar... men

"Jag mötte en flicka i skogen.
Smutsig om kinderna och med en förvildad blick.

Hon talade om solens strålar som lyser igenom alla skydd
Hon berättade om kojan hon levde i och sa;

"Här har du min koja, min far han har byggt den"

hon talade också om hur den inte kunde undkomma verkligheten
På berget, där kojan bredde ut sig med vita tygväggar, lös solen mellan träden
En silverfärgad bil skymtade fram bakom träden

en tvättbjörn visade oss att galenskap kan te sig ologiskt men också betyda något viktigt

Min promenad i skogen började inte i en jakt på spänning
det var ro jag ville ha
det var efter lugn jag letade

för min sorgesamma vandring öppnade en glänta."


Från en dröm - skrivet efter jag vaknade - omskrivet efter jag reflekterat lite.