Det är skrämmande att 13% av alla barn i Sverige lever i fattigdom. Det är än mer skrämmande att det antagligen lever desto mer procent i länder med ännu sämre ekonomi... eller snarare sämre fördelning av ekonomi.
"Det är framförallt tre grupper av barn som är särskilt utsatta och som inte har nåtts av den allmänna välfärdsutvecklingen: barn med utländsk bakgrund, barn i storstädernas förorter och barn till ensamstående. Skillnaderna är också stora mellan de fattigaste och de rikaste grupperna av barn, mellan kommuner och mellan stadsdelar i storstäderna." (rb.se)
Jag är inte förvånad. I Sverige har du inte speciellt hög status om du har en annan hudfärg, inte kan tala ren svenska eller heter något annat än Svensson, Nilsson och Johansson.
I förorterna blir de "placerade" och möjlighet att komma in i gemenskapen i vårt svenska samhälle känns för mig tveklöst komplicerat och väldigt svårt.
Jag tvivlar inte på att vårt gamla klass-samhälle tagit sig en tur i karusellen och förändrat sitt utseende en aning - men existerar i allra högsta grad.
Det är sjukt och det är fel. Jag önskar att segregering var en dröm, en illusion.
Jag önskar mest av allt att alla barn får växa upp med en möjlighet att få ordentligt med käk (basic för en normal jävla levnadsstandard för i hellskotta). En förbannat massa kärlek från sin familj, hur den än ser ut.
Framförallt bra förutsättningar för att leva inom det samhälle de växer upp i/utanför - då kan de växa ur sin socioekonimiska status och tillåtas förändra sitt liv på egen hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar