En helvetes massa jävla ångest.

Jag har så mycket ångest i kroppen att jag mår illa, att jag hulkar och spyr upp den genom tårar.
Tänker jag inte på min ensamhet känner jag ingenting, då är det bara en tomhet.
Känner jag min ensamhet så känns det så här.

Så jag måste skriva, jag måste få ut mina ord. Jag måste förstå. Jag vill inte känna ensamhet varenda jävla dag. Avklippt från min omvärld och utlämnad i kylan. Jag vet att jag satt mig där själv.
Men jag är för medveten för att kunna gå in i värmen utan att förstå vilken typ av värme jag behöver.

Jag gråter. Jag kräks. Spyr. Någonting ska ut. Någonting som är fult och äckligt men nödvändigt att titta på.