Hm.

Det undermedvetna har sitt sätt att tala klarspråk. Det gäller att fokusera och lyssna noga för att förstå.

En enda liten magkänsla talar högre än alla logiska tankar hjärnan pruttar ut. Tycker jag.
Min dröm förra torsdagen om en otroligt.. vad ska man säga... viktig är inte ordet. Han var viktig och om inte annat gjorde han ett stort intryck på mig. Större än många gjort innan. Min dröm om honom talade så flummigt och olustigt till en början, men jag rattade in rätt kanal i lördags med brossan.
Jag är otroligt rädd för förvirring. Otroooligt rädd. Antagligen för att det blir för mycket känslor som flyger omkring i mig...och mina känslor är förbannat svåra att hantera ibland. De är så stora, så oändliga.
Så. Min rädsla har hindrat mig många gånger. Rädslan att känna, för att undvika förvirring som skapar ett inre kaos.

Det är nog en olust att komma någon nära. Inte för att det är obehagligt. Jag är bara osäker på hur jag kan hantera det. Jag tror jag hanterar det genom att yra fram och tillbaka som en skrämd höna. Löjligt. Men jag tror mig ha en viss förståelse till varför jag gör det.
Det är ju som en cirkel jag lindar in mig själv i.
Att stå någon nära har oändliga fördelar men också nackdelar. Intensiva känslor blir för mig ofta en lätt övergång till osäkerhet. Jag avskyr osäkerhet. Jag måste alltid ha koll på vem jag är, var jag står och att jag alltid har en lösning nära till hands.
Jag undviker gärna det bästa för att slippa det sämsta alltså.
Att släppa garden är skrämmande, vem tycker inte det? Jag undrar om jag ens släpper in mig själv.

Kanske.

Min undermedvetna talar klarspråk, så länge jag låter det rinna ur mig. Så länge jag kan prata om konstiga beteenden eller underliga drömmar. Jag vill ju så väldigt gärna förstå mig själv, jag vill veta till punkt och pricka vem jag är.
Det har alltid varit min största sorg och största önskan. Att ingen förstår var min tro i flera år. Att någon ska förstå är mitt mål i livet. Jag försöker låta det bli jag själv som förstår. Att begära att någon annan ska kunna se, känna och förstå vem jag är känns i dag helt omöjligt. Jag ser inte chansen.
Kanske sörjer jag det fortfarande, en ouppnåelig dröm. En fantasi jag föddes med. En drivkraft jag klängt mig fast vid.

Så jag har gett mig in i mig själv, för att förstå. För min egen skull. För min kärlek till mig själv. För jag behöver någon som förstår.
Jag vet inte om jag förstår jämt. Ibland. Ofta. Kanske varannan minut, upp och ner. Fram och tillbaka.

Så länge jag lyssnar. Tänker. Pratar. Så lossnar det. Jag vecklas ut, långsamt.
Ibland snabbt. Ibland inte alls.

En dröm om en faktisk person som egentligen i drömmen är den del av mig som vill säga något viktigt.
I torsdags sa jag åt mig själv att vänta ut. Hålla ut i storm och oväder. Frukten faller inte förren den är mogen. Varken innan eller efter.