För varje dag blir jag mer och mer cynisk
till min egen naivitet
jag föraktar min lättsamma
blåögdhet
och varje dag känns som en väntan
på att jag ska släppa tron
och hoppet
och jag väntar cyniskt
medan jag naivt ignorerar alla signaler
som sårar mig
om och om igen
min cynism försöker skydda mig
hjälpa mig
Men snart är allting uttorkat
urgröpt
ihåligt
och jag låter min naivitet, den lilla bit jag har kvar,
ätas upp
spottas ut
och bli bortglömd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar