Namnet Något som är jag. Någon jag känner som mig själv. Något slags fenomen som jag inte riktigt förstår mig på alla gånger.
Jag förstår mer efter 27 år i livet. Väldigt mycket mer.
Genom barndomen gick jag väldigt obemärkt som en vålnad genom vardagen. Syntes inte, hördes inte. Men såg och märkte allt. Energier, humör hos andra, subtila grejer.
I min tonårstid upptog ångesten mitt liv. Jag började förstå att utan utlopp för mina tankar, mitt inre, skulle jag explodera. Big time.
Så jag började skriva poesi, dikter med enkla knep, där mina inre bilder fick se dagsljus för första gången.
Sedan hände något? Jag blev 20. 21. 22. Jag fick ångest i en nivå jag inte kunde hantera. Sökte mig bort från all hjälp jag kunde få. Isolerade mig och undersökte hur långt ner jag kunde hamna. Det visste jag nog inte då. Men jag utmanade mig själv. Jag vägrade be om hjälp, omslöts av hypokondri och dödsångest. Fängslad i oförmågan att handla. Agera.
Jag blev självdestruktiv genom att jag slöt mig och vilade på allt jag kände och tänkte.
Men explosionen kom. När jag var 24..25? Då sa jag tack, men nej tack till min egen tystnad. Till mina tankars fängelse. Jag smakade på fritt flödande upptäckarglädje. Av mitt jag.
Så. Den tysta, betraktaren. Den självutforskande poeten. Den självdestruktiva handlingsförlamade.
Vem är jag idag?
Jag är någon som gör alla misstag jag kan. För att få vara den jag ska vara. Jag är ingen betraktare, jag är en regissör. Jag upptäcker och är aktiv i vad jag kallar livet.
Jag känner mig själv bättre idag. Idag är allt vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar