Jag har liksom inte bloggat på en helt evighet (2007-2008?). Jag är van vid facebook, twitter. Korta inlägg om skit och onödigheter. Eller irritationer.
Jag inbillar mig att någon är intresserad av vad jag tänker. Jag har gjort det i många år. Typ. Finns det någon som verkligen bryr sig? Har varit min motivation.
Men det är ju bara så. Ingen bryr sig, ingen vill veta. Det är därför jag måste leta för min egen skull.
Men genom kommunikation kan jag ju komma så djupare i min förståelse om varför jag ens existerar. I mina tankar händer det absolut ingenting förrän det får luftas, hängas upp för beskådan. Alltså, ointresse men likväl nödvändigt för utveckling.
Om jag funderar ett steg längre, vem blir jag då? Är det ens intressant för någon annan är jag? Möjligtvis för framtida barn, mitt jag lär ju påverka dem avsevärt. Men mina tankar, är det mer intressanta än någon annans?
Sökande. Samhörighet. Det kan ju vara en anledning till att man delar med sig.. tycker du som jag, är vi lika? Kan du förstå mig?
Det är verkligen en drivkraft hos mig. Var kommer den ifrån. Är det viljan att förstå mig själv och därav har viljan att förstå andra och förstås av andra uppstått?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar