Beckoning Places

Of beckoning places
I have never felt more lost.
Nothing invites me onward.
Nothing compels my mouth to speak.
In cave-like ignorance, resembling oblivion,
I am soulless in sleep.
Where are you, beloved?
Do you not think I wait for you?
Do you not understand the crystal heart?
Its facets like mirrors for the clouds
absent of nothing blue.

Invincible heaven with downcast eyes
and burning bullets of victory that peel through flesh
like a hungry ax,
why did you follow me?
I need an equal not a slayer.
I need a companion not a ruler.
I need love not commandments.

Of things forgotten
I have never been one.
God seems to find me even in the tumbleweed
when winds howl
and I become the wishbone in the hands
of good and evil.
Why do they seek me out?
What purpose do I serve
if I cannot become visible to you?

- James Mahu

Ur det fostervatten vi alla härstammar
Kan vi var och en resa oss 

ur denna varma källa av liv
kan vi vandra upp, låta våra fysiska kroppar
skåda planetens härligheter

Genom en hand utsträckt, hållen av en vän
drömmer vi alla om att återvända
till källan
därifrån vi föddes,
men i dessa, våra kroppar, kan vi aldrig smekas av enheten
mer än genom sökandet

i varandras ögon, i varandras själar
kan vi se oss själva

Att från början få finna vägen ner till den djupaste källan
och där simma, tillsammans med dig själv
att finna den trygga punkt som du kallar hemma
där hjärtats mittpunkt inte förvrider eller förvillar dig
där kan du möta den intima känslan av närhet
vibrationer som fångas upp av hela dig

då kan du finna dig längtande efter ytan
den syrefattiga atmosfären du nu befinner dig i
påminner dig om hur det är att andas
hur det är att skåda solen

så du simmar upp
och varje millimeter av din kropp når nu
ett annat tillstånd
i din maggrop känner du inget annat än spänning
nyfikenhet

då tar du ditt första steg,
upp på en strand du aldrig tidigare besökt

du tar ett steg och när du snuddar gräs
finner du att din hand är hållen
för du är inte ensam
din trygghet har följt med dig
det hjärtat du lärt dig vara ett med
ville följa med dig upp

ni ser tillsammans att solens strålar gett liv till växter
och att djuren i naturen ropar sina namn
framför varandra står ni nu
en kvinna och en man
händerna i varandras 
så möts ni i en kyss
och för en stund glömmer ni vem ni är
om ni blivit ett
eller om ni är två

och en längtan efter enheten sprider sig sakta
i din kropp
men du vet att vägen till samhörighet inte är att backa
ner i det du tidigare varit

din väg är okänd
men den trygghet du håller i din hand
den lämnar dig aldrig

Mina egna tankar och upplevelser.

Angående antidepressiva mediciner.
Jag har sedan 2010 ätit ett seretonin-höjande preparat, detta har stabiliserat min ångestnivå som innan 2010 gjorde livet svårt att leva.
Under sommaren 2012 slutade jag äta dessa ångestdämpande tabletter. Jag upplevde genast hur många fler nyanser jag hade i mitt känsloregister.
I lycka kunde jag gråta, i mitt skapande lyckades jag nå längre in och hämta ut uttryck jag aldrig visste att jag haft.
Det blev en kontrast jag inte riktigt såg.
Under augusti höjdes min ångest avsevärt, jag återgick i gamla mönster och tappade fotfästet i from av en känsla av meningslöshet, att inte höra hemma, ständig oro och uppgivenhet. En början av en depression som jag försökte behandla genom att hetsäta och dricka alkohol. Självmedicinering blir man expert på när ångest alltid varit en närvarande faktor.
Jag vet inte om detta berodde på att jag fick en än högre kontrast mellan den ljumna värld jag levt i mellan 2010 och 2012 och den rena sanna ångesten jag hade inneboende, som nu bröt ut på nytt. Kanske var det vad som skedde omkring mig som påverkade mitt mående, att vara inaktiv har jag av erfarenhet inte nytta av. Det höjer alltid min ångest.
Men mitt i min panik omkring - jag vill inte må så här, varför drabbas jag av denna grötiga sörjiga ångest igen? - uppstod en tanke. Jag börjar med mina antidepressiva igen. Så det gjorde jag - för jag ville inte uppleva hopplöshet varje dag, jag ville hellre uppleva normalitet framför upp och ner - eufori och desperation.
Jag åt dem fram till de tog slut... jag tror det är ungefär en vecka sedan.
Jag vet att detta borde övervakas av en "expert" - någon som skriver ut piller när våra känslor inte kan hanteras - men jag är van vid att hantera mina känslor själv och på senare år med hjälp av mina kära föräldrar. De har nu full insikt i mitt mående då de är några av de få människor jag tyr mig till och berättar om vad jag upplever.
Min konflikt är nu, ska jag fortsätta äta piller som håller min ångest i schakt men också raderar alla nyanser i det rika känsloliv jag äger och upplever?
Jag vet inte vad som är mest värt... att vara ostabil för att vinna närvaro och högre känslighet där glädje upplevs med alla sinnen...
eller att vara stabil i en grådaskig värld. Där jag slipper plötsliga ångestattacker som drar ner mig i förvirring...

Jag funderar bara och jag har inga svar... men

"Jag mötte en flicka i skogen.
Smutsig om kinderna och med en förvildad blick.

Hon talade om solens strålar som lyser igenom alla skydd
Hon berättade om kojan hon levde i och sa;

"Här har du min koja, min far han har byggt den"

hon talade också om hur den inte kunde undkomma verkligheten
På berget, där kojan bredde ut sig med vita tygväggar, lös solen mellan träden
En silverfärgad bil skymtade fram bakom träden

en tvättbjörn visade oss att galenskap kan te sig ologiskt men också betyda något viktigt

Min promenad i skogen började inte i en jakt på spänning
det var ro jag ville ha
det var efter lugn jag letade

för min sorgesamma vandring öppnade en glänta."


Från en dröm - skrivet efter jag vaknade - omskrivet efter jag reflekterat lite.

Att få vara närvarande är en gåva
en gåva utan innebörd
och utan egentligt värde
för när värdet ska beräknas och förstås så fattas närvaron
och stunden är förlorad

att förklara absolut närvaro

för mig
ett leende som smyger sig in och öppnar blinda ögon
när man slutat andas men plötsligt kan dra ett djupt lugnande andetag
när kroppen slutar känna, när kroppen bara finns
när hjärtat sjunger mitt i regn och vind

Elias, jag förlåter dig.

Det är på tiden att jag släpper dig nu.
Att jag låter dig vara ett minne
Att jag låter dig cirkulera omkring mig utan att binda mig vid dig

jag vill inte känna sorg längre
jag vill inte vara mer besviken
för du var en stjärna
du var det närmaste jag kommit
för i mina ögon var du precis allt jag letat efter

samtidigt vände du dig
som en sten
och det kröp ut skalbaggar
du låg på rutten mark

och jag vill inte vända dig en gång till

jag vill bara låta dig vara den du är, var
bra, fantastisk
men också tillitens obarmhärtiga bödel

jag vill inte vara sårad längre
jag vill inte skylla min rädsla på dig
jag vet att du skänkte glädje
jag vet nu att du skänkte lika stor sorg

jag accepterar att du hade två sidor

och jag vill släppa dem båda
jag vill inte längre försöka förstå dem båda
jag vill tillåta dig ta dig in
men aldrig mer än som ett minne
aldrig mer än som något flyktigt
som alltid hittar ut igen

Det är mörkt
när jag tänker på de saker jag försöker glömma
det finns inte en glimt
av ljus
och jag mår i hemlighet
illa
spyfärdig
det är i mörkret jag är blind
av bländande insikter

om  jag gråter
och släpper taget om mig själv

jag vet ett sätt som bara fungerar i korta sekvenser
något som låter mig se ljus
korta korta strålar av ljus
de är mekaniska tekniska förvillande förirrande förbannade glimtar
som lämnar mig lika blind som innan

destruktiva ficklampor vars batterier aldrig håller längre än en kort stund
och om jag undviker dem fångas jag av mörkret än snabbare
som om igen och igen och igen och för alltid håller mig fast

Jag vill klättra upp
som om jag vore en spindel
jag vill slippa ut
och jag vill aldrig mer klamra mig fast i hopp
jag vill vara säker
jag vill komma upp
släpp mig
sluta

jag vill ta mig upp jag vill slippa ut
släppa allt som krampar inuti
jag känner mig som ett svart hål
och jag förstår inte
för jag vill inte tänka
jag vill inte känna
jag vill inte förstå
jag vill inte leva det liv jag tror mig leva
jag vill
mer
så mycket mer
släpp ut mig
SLÄPP MIG

Det här är inte klokt
helt jävla uppåtväggarna och jag kan inte greppa
hur mycket eller lite jag förtränger
och hur illa jag skadats
jag förstår inte hur handfallen jag är
och jag VILL INTE JAG VILL INTE
jag tror inte
och jag orkar inte

så lämnar jag det här nu
ska jag för alltid minnas hur illa jag mår av kärlek
och hur äckligt det är med närhet
och hur illa någon som jag kan ta åt mig
för ett vårdslöst agerande
jag förstår inte

Barfota
känner du?
Naket
kan du känna hur enkelt allt ter sig

när spänningen släpper
och lugnet klär av dig

när ingenting är allt
och du är en del
bara genom att känna det daggblöta gräset
under dina fötter
bara genom att vandra utan
ett riktigt mål i sikte

och om du känner min hand
smeka din kind
kan du förstå att vi är ett?

The many faces of me

Ojojoj

En gång för längesen