jag vaknar till, inser att jag vilar i famnen på en varulv,
jag har trott att jag levt mitt liv i sanning
men inser att jag tagit död på min livsbärare, att jag är fri
men i total panik
jag förstår inte vem jag är, vad jag har gjort
och varför jag inte vilar bredvid mjuka, hanterbara lögner längre
jag vaknar upp utomhus, i kyla
bankar på dörren och ber om att släppas in
och där inne finns du
jag svimmar
du bär in mig,
plötsligt vaknar jag in i drömmen igen
mekaniskt har du väckt mig in illusionen igen
och jag vill inget annat än att glömma verkligheten

sen vaknar jag och vet att man inte kan somna om

om min kropp består av materia
är det som binder mig
till att slumra i oförstånd där impulser förorsakar reaktioner

om jag varit fri, bestått av energi
och inget mer
hade jag inte då varit fången
i att aldrig kunna uppleva
den värld jag råkar leva i

är jag ande och kropp i ett
är det ett mellanting av sömn och insomnia mitt faktiska tillstånd
där jag bara förnimmer vad min verklighet talar om

Jag såg en kvinna hålla en kristallkula
genomträngd av närvarande ljus
hon styrde ljuset med sitt medvetande
ljuset nådde den närmaste omgivningen
för hon hade inte lärt sig låta ljuset explodera

det blev suddigt, hon förvandlades
hon såg med nya ögon

jag både var och såg kvinnan
som förvandlat sina vyer till kristall
där allt hon såg på genomsyrades av ljus
färger och värme

hon och jag, vi blev ljuset
som vi sände med hjälp av slaget av våra vingar
vindpustar av ljus

och sen blev det suddigt igen
jag glömde vem hon varit, vem jag varit
som om minnet bara tålde ljus
när ljuset var allt istället för fast

i mina drömmar är jag min egen framtid
och vingarna jag bär kan ingen ta ifrån mig

Att riva upp minnen är inte mitt syfte. Mitt syfte är att ge dig en chans, att släppa, att gå vidare och försöka förstå.

2011 avslutas med ett krossat hjärta. En man som kom in i ditt liv sensommaren 2011 har pga din osäkerhet när det kommer till kärlek uteslutits. Vid den tiden, i december, trodde du inte på de tecken du fick, istället valde du att skylla på dig själv. Att du var osäker. Att han inte kunde ge dig vad du behövde var något du diktat upp i huvudet.
Men du hade träffat honom en gång. Under detta möte möttes ni enligt dig på riktigt. Du hängav dig till honom och du vaknade bredvid honom. Med en känsla av tomhet. Den intima emotionella närhet ni delat kändes endast som en illusion.
Men du trodde ändå ytligt, att han skulle stanna i ditt liv. Du ville gråta men samtidigt skrika av lycka. Förvirringen, den ville du ge upp. Ni sade hejdå, du övertygade dig om att han var en perfekt människa för dig. I all den rastlöshet han verkade vila på. Att han ville resa jorden runt, tvärt emot din egen önskan, såg du som en möjlighet till att öppna upp för reselusten. Framför allt litade du på det han förklarat för dig kvällen innan.
Den om varför han ville jobba inom psykiatrin. Han ville ge tillbaka till det land som tidigt i hans liv tagit emot honom. En hjälte. En människa du ville spegla dig själv i varje dag, någon som kunde vara din jämlike.

Efter några dagar av sporadiska sms undrade du. Du tvekade, du grät, du önskade, du hade så många outforskade, överväldigande, känslor du inte lyckades hantera i dig själv.
Så precis efter jul insåg du. Du hade skapat ett fantasifoster. Något i honom kallade ut det du hade i dig själv. Du hade förblindats av hans sätt, du trodde han var som du.
Så du skickade ett mail. För du vågade inte ringa. Det hade ni alltid gjort upp i förväg, de gånger du hört hans röst.

På ett ungefär förklarade du att människor som honom gör dig osäker, och rädd. Du ville inte höras mer och du bad honom att inte höra av sig mer. Även om du inte önskade dig något annat i hela världen. Att han egentligen skulle vara precis den du ville att han skulle vara.

Dagen efter ringer telefonen. Du svarar och du vet redan att det är han. Han berättar att han fått ett mail av dig, som gjorde honom ledsen. Att du kastat allt i sjön. Han talade med mjuk röst, som om han ville trösta dig, för att stunden senare tala om för dig hur kall du är. Han jämförde dig med en sten.
Jag kommer aldrig höra av mig mer, lita på det. Så sade han och du började gråta.
I din värld hade du tagit ett beslut som byggts på hopp, ett hopp om att föra honom till dig. Där han kunde förklara att han visst inte tänkte ge upp, att han ville fortsätta ses.

När du lagt på insåg du att det där var inte vad du ville. Du ville inte stänga honom ute. Du ville lita på honom. Du ville inget annat än att älska villkorslöst och helhjärtat.
Men du trodde inte på att du vågade så du avslutade den korta glimt du trodde du sett av kärleken.

Du skickar ett till mail till honom. Du skriver att du ångrar dig. Att du hade gett allt för att få ha honom kvar som din vän. För någonting hos honom hjälpte dig se dig själv klarare.

2012 tar sin början och du förtränger honom. Du vill inte leva med sorgen över att du släppt iväg någon som du trodde hade allt du behövde.

2012, april. Du drömmer om honom. Du knackar ivrigt på hans dörr och han öppnar. Sittandes i en rullstol ser han på dig. Jag är fast här Lisa, jag ruttnar här. Jag ruttnar inifrån. Du går in i hans lägenhet och du lugnar honom. Men du inser också plötsligt att du inte är ensam. Det ligger en annan kvinna i hans soffa. Hon hör hemma där men ditt hjärta rusar och du frågar varför hon är här. Han talar om för dig att kärlek är inte tillhörande två människor. Men jag vill vara med dig. Du släpper taget, hon går. Ni är ensamma och du finner anteckningar. Han har skrivit och du försöker förstå vad orden betyder. Ditt hjärta säger dig att vad du läser kommer ifrån galenskap och förvirring. Men du känner också igen dig själv, du vill blunda bredvid honom.

2012, maj, du sitter framför din dator, landar på aftonbladet. Kidnappare får 10 år. Du läser orden som vittnar om ett namn du känner igen. E. Det börjar på E och du ser efternamnet. V. Du vet att du känner detta namn så du klickar. Allt stämmer. Hans namn. Åldern. Vad han studerar... och bilden. Det är han på bilden. Med den kvinnan han i december 2011 kidnappade en människa. Han ler, flinar emot dig och ditt hjärta sjunker genom jordens yta.
Chocken du landar i skapar en slags ogreppbarhet. Du kan inte tro förren du får bevis. Du letar vidare. Finner en intervju från rättegången, där du kan höra hans röst. När du talade med honom hade han en röst du alltid ville återvända till. Nu hörde du en galning. En psykopat. En lögnare du släppt in i ditt hem. Någon du velat lära känna.
Tre saker gällande kidnappningen ger dig rysningar. De satte offret i en rullstol. Kvinnan och mannen du trott på hade ett förhållande. I staden Göteborg hade anteckningar om kidnappningen skrivits ner, på block, med ord som vittnade om galenskap och förvirring.


Du såg dig själv i hans ögon men allt han gjorde var att återspegla dig. Han var inte den du drömde om, bara i din desperata fantasi.
Och det du gjorde, när du i dit hjärta tog beslutet om att avsluta din kontakt med honom, gav du dig själv en vacker gåva. Du trodde du var rädd, för kärleken. Egentligen valde du att stänga ute rädslan, den som han hade dragit in i ditt liv. Så dina försvar, de du beklagade dig över, de du förbannade, de räddade dig.
De tog dig om hand och de förvarade dig trygg och säker. För inte i någon värld är du värd vad han hade gett dig. Lögner. Svek.
Det du förlorade hos honom hade inte gett dig vad du är ämnad för att få. Kärlek är din lott. Det enda du är värd.

Du var aldrig rädd för kärleken. Du stod upp för den sanna, rena kärleken du hade inom dig.

Det svåraste med illusioner är att förlåta dem
och när din persona somnat
kastar sig sjakaler efter ditt sanna jag 
tuggar och sväljer i den kristallklara sanningens närvaro

En påke, för att slå omkring dig
Förblindad av blod
Besvikelse och ilska
När du tror på din egen sanning
Väljer du att agera i efterhand
och du förstår inte för du ser ju inte

Att fångas
omtumlas och våga släppa
att möta rädslan
att känna den genomtränga varje cell

att bli den egna rädsla, vårda den
trösta den
älska den
förlåta den
att önska rädslan inget annat
än kärlek

jag vill inte blunda mer
jag vill se
även när det gör ont
när tusen nålar sticker mina ögon

jag vill aldrig vila från sanningen
aldrig slumra igen

endast bredvid meningen 
och svaret
alltid i sällskap av hoppet

även när mina ögon gråter
ska jag vaka, vakta, välja
alltid, trotts de gånger jag skakar av ilska

framför rädslan vill jag med vidöppna ögon
sträcka ut armarna
och frånta illusionen dess makt

jag känner exakt hur ensam jag är
jag känner det med hela mitt väsen
samtidigt som jag vill tro på enheten
samhörigheten
så känner jag mig så fysiskt psykiskt och emotionellt frånskild
er alla
i min vandring känner jag hur mitt ljus strålar
öppet och inbjudande
där blinda människor tar det
förvandlar det
förminskar det
förkastar det
vrider det tills det slutligen koagulerar
och flyr in i mig igen

för att finna mening och en verklighet som är min egen
den jag drömmer om
ska jag förkasta er
förminska er
försöka förvandla er med mina hårda ord?

ska jag acceptera ert sätt
där övertramp
övergrepp
och överkompensering
håller er flytande

ska jag förlåta er
eller ska jag sätta hårt mot hårt
kan jag utesluta er
eller kan jag övervinna alla hinder

i min mörkaste natt kan jag inte svara
utan att ifrågasätta
och vilja ändra det svar jag ger

jag vill förstå
jag vill inte ha ont
jag vill inte utnyttjas
och jag vill inte hata
er
livet
eller kärleken.
jag vill älska er
jag vill ge er kärlek

så jag förlåter er
jag ser att ni gör ert bästa
jag förstår att ni vill leva med lycka
men att det är för mycket i vägen
jag uppskattar att ni försöker, att ni kämpar
jag känner för er i varje andetag jag tar
men jag måste säga stopp
ni måste sluta nu
släpp det mörka
öppna för det ljusa

Att fångas i tankarna
om rädsla
att känna den genomtränga varje cell
att rädslan ger upphov till en önskan
om förändring
om något annat
tveklöst

när rädslan omsluter kroppen
kan kroppen omsluta rädslan
sluka den och bli rädslan
själv
där och då

att bli sin egen rädsla, vårda den
trösta den
älska den
förlåta den
att önska rädslan inget annat

Beckoning Places

Of beckoning places
I have never felt more lost.
Nothing invites me onward.
Nothing compels my mouth to speak.
In cave-like ignorance, resembling oblivion,
I am soulless in sleep.
Where are you, beloved?
Do you not think I wait for you?
Do you not understand the crystal heart?
Its facets like mirrors for the clouds
absent of nothing blue.

Invincible heaven with downcast eyes
and burning bullets of victory that peel through flesh
like a hungry ax,
why did you follow me?
I need an equal not a slayer.
I need a companion not a ruler.
I need love not commandments.

Of things forgotten
I have never been one.
God seems to find me even in the tumbleweed
when winds howl
and I become the wishbone in the hands
of good and evil.
Why do they seek me out?
What purpose do I serve
if I cannot become visible to you?

- James Mahu

Ur det fostervatten vi alla härstammar
Kan vi var och en resa oss 

ur denna varma källa av liv
kan vi vandra upp, låta våra fysiska kroppar
skåda planetens härligheter

Genom en hand utsträckt, hållen av en vän
drömmer vi alla om att återvända
till källan
därifrån vi föddes,
men i dessa, våra kroppar, kan vi aldrig smekas av enheten
mer än genom sökandet

i varandras ögon, i varandras själar
kan vi se oss själva

Att från början få finna vägen ner till den djupaste källan
och där simma, tillsammans med dig själv
att finna den trygga punkt som du kallar hemma
där hjärtats mittpunkt inte förvrider eller förvillar dig
där kan du möta den intima känslan av närhet
vibrationer som fångas upp av hela dig

då kan du finna dig längtande efter ytan
den syrefattiga atmosfären du nu befinner dig i
påminner dig om hur det är att andas
hur det är att skåda solen

så du simmar upp
och varje millimeter av din kropp når nu
ett annat tillstånd
i din maggrop känner du inget annat än spänning
nyfikenhet

då tar du ditt första steg,
upp på en strand du aldrig tidigare besökt

du tar ett steg och när du snuddar gräs
finner du att din hand är hållen
för du är inte ensam
din trygghet har följt med dig
det hjärtat du lärt dig vara ett med
ville följa med dig upp

ni ser tillsammans att solens strålar gett liv till växter
och att djuren i naturen ropar sina namn
framför varandra står ni nu
en kvinna och en man
händerna i varandras 
så möts ni i en kyss
och för en stund glömmer ni vem ni är
om ni blivit ett
eller om ni är två

och en längtan efter enheten sprider sig sakta
i din kropp
men du vet att vägen till samhörighet inte är att backa
ner i det du tidigare varit

din väg är okänd
men den trygghet du håller i din hand
den lämnar dig aldrig

Mina egna tankar och upplevelser.

Angående antidepressiva mediciner.
Jag har sedan 2010 ätit ett seretonin-höjande preparat, detta har stabiliserat min ångestnivå som innan 2010 gjorde livet svårt att leva.
Under sommaren 2012 slutade jag äta dessa ångestdämpande tabletter. Jag upplevde genast hur många fler nyanser jag hade i mitt känsloregister.
I lycka kunde jag gråta, i mitt skapande lyckades jag nå längre in och hämta ut uttryck jag aldrig visste att jag haft.
Det blev en kontrast jag inte riktigt såg.
Under augusti höjdes min ångest avsevärt, jag återgick i gamla mönster och tappade fotfästet i from av en känsla av meningslöshet, att inte höra hemma, ständig oro och uppgivenhet. En början av en depression som jag försökte behandla genom att hetsäta och dricka alkohol. Självmedicinering blir man expert på när ångest alltid varit en närvarande faktor.
Jag vet inte om detta berodde på att jag fick en än högre kontrast mellan den ljumna värld jag levt i mellan 2010 och 2012 och den rena sanna ångesten jag hade inneboende, som nu bröt ut på nytt. Kanske var det vad som skedde omkring mig som påverkade mitt mående, att vara inaktiv har jag av erfarenhet inte nytta av. Det höjer alltid min ångest.
Men mitt i min panik omkring - jag vill inte må så här, varför drabbas jag av denna grötiga sörjiga ångest igen? - uppstod en tanke. Jag börjar med mina antidepressiva igen. Så det gjorde jag - för jag ville inte uppleva hopplöshet varje dag, jag ville hellre uppleva normalitet framför upp och ner - eufori och desperation.
Jag åt dem fram till de tog slut... jag tror det är ungefär en vecka sedan.
Jag vet att detta borde övervakas av en "expert" - någon som skriver ut piller när våra känslor inte kan hanteras - men jag är van vid att hantera mina känslor själv och på senare år med hjälp av mina kära föräldrar. De har nu full insikt i mitt mående då de är några av de få människor jag tyr mig till och berättar om vad jag upplever.
Min konflikt är nu, ska jag fortsätta äta piller som håller min ångest i schakt men också raderar alla nyanser i det rika känsloliv jag äger och upplever?
Jag vet inte vad som är mest värt... att vara ostabil för att vinna närvaro och högre känslighet där glädje upplevs med alla sinnen...
eller att vara stabil i en grådaskig värld. Där jag slipper plötsliga ångestattacker som drar ner mig i förvirring...

Jag funderar bara och jag har inga svar... men

"Jag mötte en flicka i skogen.
Smutsig om kinderna och med en förvildad blick.

Hon talade om solens strålar som lyser igenom alla skydd
Hon berättade om kojan hon levde i och sa;

"Här har du min koja, min far han har byggt den"

hon talade också om hur den inte kunde undkomma verkligheten
På berget, där kojan bredde ut sig med vita tygväggar, lös solen mellan träden
En silverfärgad bil skymtade fram bakom träden

en tvättbjörn visade oss att galenskap kan te sig ologiskt men också betyda något viktigt

Min promenad i skogen började inte i en jakt på spänning
det var ro jag ville ha
det var efter lugn jag letade

för min sorgesamma vandring öppnade en glänta."


Från en dröm - skrivet efter jag vaknade - omskrivet efter jag reflekterat lite.

Att få vara närvarande är en gåva
en gåva utan innebörd
och utan egentligt värde
för när värdet ska beräknas och förstås så fattas närvaron
och stunden är förlorad

att förklara absolut närvaro

för mig
ett leende som smyger sig in och öppnar blinda ögon
när man slutat andas men plötsligt kan dra ett djupt lugnande andetag
när kroppen slutar känna, när kroppen bara finns
när hjärtat sjunger mitt i regn och vind

Elias, jag förlåter dig.

Det är på tiden att jag släpper dig nu.
Att jag låter dig vara ett minne
Att jag låter dig cirkulera omkring mig utan att binda mig vid dig

jag vill inte känna sorg längre
jag vill inte vara mer besviken
för du var en stjärna
du var det närmaste jag kommit
för i mina ögon var du precis allt jag letat efter

samtidigt vände du dig
som en sten
och det kröp ut skalbaggar
du låg på rutten mark

och jag vill inte vända dig en gång till

jag vill bara låta dig vara den du är, var
bra, fantastisk
men också tillitens obarmhärtiga bödel

jag vill inte vara sårad längre
jag vill inte skylla min rädsla på dig
jag vet att du skänkte glädje
jag vet nu att du skänkte lika stor sorg

jag accepterar att du hade två sidor

och jag vill släppa dem båda
jag vill inte längre försöka förstå dem båda
jag vill tillåta dig ta dig in
men aldrig mer än som ett minne
aldrig mer än som något flyktigt
som alltid hittar ut igen

Det är mörkt
när jag tänker på de saker jag försöker glömma
det finns inte en glimt
av ljus
och jag mår i hemlighet
illa
spyfärdig
det är i mörkret jag är blind
av bländande insikter

om  jag gråter
och släpper taget om mig själv

jag vet ett sätt som bara fungerar i korta sekvenser
något som låter mig se ljus
korta korta strålar av ljus
de är mekaniska tekniska förvillande förirrande förbannade glimtar
som lämnar mig lika blind som innan

destruktiva ficklampor vars batterier aldrig håller längre än en kort stund
och om jag undviker dem fångas jag av mörkret än snabbare
som om igen och igen och igen och för alltid håller mig fast

Jag vill klättra upp
som om jag vore en spindel
jag vill slippa ut
och jag vill aldrig mer klamra mig fast i hopp
jag vill vara säker
jag vill komma upp
släpp mig
sluta

jag vill ta mig upp jag vill slippa ut
släppa allt som krampar inuti
jag känner mig som ett svart hål
och jag förstår inte
för jag vill inte tänka
jag vill inte känna
jag vill inte förstå
jag vill inte leva det liv jag tror mig leva
jag vill
mer
så mycket mer
släpp ut mig
SLÄPP MIG

Det här är inte klokt
helt jävla uppåtväggarna och jag kan inte greppa
hur mycket eller lite jag förtränger
och hur illa jag skadats
jag förstår inte hur handfallen jag är
och jag VILL INTE JAG VILL INTE
jag tror inte
och jag orkar inte

så lämnar jag det här nu
ska jag för alltid minnas hur illa jag mår av kärlek
och hur äckligt det är med närhet
och hur illa någon som jag kan ta åt mig
för ett vårdslöst agerande
jag förstår inte