Att riva upp minnen är inte mitt syfte. Mitt syfte är att ge dig en chans, att släppa, att gå vidare och försöka förstå.
2011 avslutas med ett krossat hjärta. En man som kom in i ditt liv sensommaren 2011 har pga din osäkerhet när det kommer till kärlek uteslutits. Vid den tiden, i december, trodde du inte på de tecken du fick, istället valde du att skylla på dig själv. Att du var osäker. Att han inte kunde ge dig vad du behövde var något du diktat upp i huvudet.
Men du hade träffat honom en gång. Under detta möte möttes ni enligt dig på riktigt. Du hängav dig till honom och du vaknade bredvid honom. Med en känsla av tomhet. Den intima emotionella närhet ni delat kändes endast som en illusion.
Men du trodde ändå ytligt, att han skulle stanna i ditt liv. Du ville gråta men samtidigt skrika av lycka. Förvirringen, den ville du ge upp. Ni sade hejdå, du övertygade dig om att han var en perfekt människa för dig. I all den rastlöshet han verkade vila på. Att han ville resa jorden runt, tvärt emot din egen önskan, såg du som en möjlighet till att öppna upp för reselusten. Framför allt litade du på det han förklarat för dig kvällen innan.
Den om varför han ville jobba inom psykiatrin. Han ville ge tillbaka till det land som tidigt i hans liv tagit emot honom. En hjälte. En människa du ville spegla dig själv i varje dag, någon som kunde vara din jämlike.
Efter några dagar av sporadiska sms undrade du. Du tvekade, du grät, du önskade, du hade så många outforskade, överväldigande, känslor du inte lyckades hantera i dig själv.
Så precis efter jul insåg du. Du hade skapat ett fantasifoster. Något i honom kallade ut det du hade i dig själv. Du hade förblindats av hans sätt, du trodde han var som du.
Så du skickade ett mail. För du vågade inte ringa. Det hade ni alltid gjort upp i förväg, de gånger du hört hans röst.
På ett ungefär förklarade du att människor som honom gör dig osäker, och rädd. Du ville inte höras mer och du bad honom att inte höra av sig mer. Även om du inte önskade dig något annat i hela världen. Att han egentligen skulle vara precis den du ville att han skulle vara.
Dagen efter ringer telefonen. Du svarar och du vet redan att det är han. Han berättar att han fått ett mail av dig, som gjorde honom ledsen. Att du kastat allt i sjön. Han talade med mjuk röst, som om han ville trösta dig, för att stunden senare tala om för dig hur kall du är. Han jämförde dig med en sten.
Jag kommer aldrig höra av mig mer, lita på det. Så sade han och du började gråta.
I din värld hade du tagit ett beslut som byggts på hopp, ett hopp om att föra honom till dig. Där han kunde förklara att han visst inte tänkte ge upp, att han ville fortsätta ses.
När du lagt på insåg du att det där var inte vad du ville. Du ville inte stänga honom ute. Du ville lita på honom. Du ville inget annat än att älska villkorslöst och helhjärtat.
Men du trodde inte på att du vågade så du avslutade den korta glimt du trodde du sett av kärleken.
Du skickar ett till mail till honom. Du skriver att du ångrar dig. Att du hade gett allt för att få ha honom kvar som din vän. För någonting hos honom hjälpte dig se dig själv klarare.
2012 tar sin början och du förtränger honom. Du vill inte leva med sorgen över att du släppt iväg någon som du trodde hade allt du behövde.
2012, april. Du drömmer om honom. Du knackar ivrigt på hans dörr och han öppnar. Sittandes i en rullstol ser han på dig. Jag är fast här Lisa, jag ruttnar här. Jag ruttnar inifrån. Du går in i hans lägenhet och du lugnar honom. Men du inser också plötsligt att du inte är ensam. Det ligger en annan kvinna i hans soffa. Hon hör hemma där men ditt hjärta rusar och du frågar varför hon är här. Han talar om för dig att kärlek är inte tillhörande två människor. Men jag vill vara med dig. Du släpper taget, hon går. Ni är ensamma och du finner anteckningar. Han har skrivit och du försöker förstå vad orden betyder. Ditt hjärta säger dig att vad du läser kommer ifrån galenskap och förvirring. Men du känner också igen dig själv, du vill blunda bredvid honom.
2012, maj, du sitter framför din dator, landar på aftonbladet. Kidnappare får 10 år. Du läser orden som vittnar om ett namn du känner igen. E. Det börjar på E och du ser efternamnet. V. Du vet att du känner detta namn så du klickar. Allt stämmer. Hans namn. Åldern. Vad han studerar... och bilden. Det är han på bilden. Med den kvinnan han i december 2011 kidnappade en människa. Han ler, flinar emot dig och ditt hjärta sjunker genom jordens yta.
Chocken du landar i skapar en slags ogreppbarhet. Du kan inte tro förren du får bevis. Du letar vidare. Finner en intervju från rättegången, där du kan höra hans röst. När du talade med honom hade han en röst du alltid ville återvända till. Nu hörde du en galning. En psykopat. En lögnare du släppt in i ditt hem. Någon du velat lära känna.
Tre saker gällande kidnappningen ger dig rysningar. De satte offret i en rullstol. Kvinnan och mannen du trott på hade ett förhållande. I staden Göteborg hade anteckningar om kidnappningen skrivits ner, på block, med ord som vittnade om galenskap och förvirring.
Du såg dig själv i hans ögon men allt han gjorde var att återspegla dig. Han var inte den du drömde om, bara i din desperata fantasi.
Och det du gjorde, när du i dit hjärta tog beslutet om att avsluta din kontakt med honom, gav du dig själv en vacker gåva. Du trodde du var rädd, för kärleken. Egentligen valde du att stänga ute rädslan, den som han hade dragit in i ditt liv. Så dina försvar, de du beklagade dig över, de du förbannade, de räddade dig.
De tog dig om hand och de förvarade dig trygg och säker. För inte i någon värld är du värd vad han hade gett dig. Lögner. Svek.
Det du förlorade hos honom hade inte gett dig vad du är ämnad för att få. Kärlek är din lott. Det enda du är värd.
Du var aldrig rädd för kärleken. Du stod upp för den sanna, rena kärleken du hade inom dig.
